Mellanmjölksglädje

Så här års är ju mycket lite halvglåmigt i alla fall då det inte finns någon snö och det är höst fast det är vinter. En sådan dag upptäckte jag hur svårt det är att känna riktig äkta glädje. Jag har själv svårt för det och jag upplever att mångas glädjeyttringar är liksom instängda, förkvävda, halvvägs och försiktiga. Inte för mycket, lite lagom så där...
I Sverige ska man inte förhäva sig och framförallt hålla avstånd och inte visa känslor. Jag har en nära släkting som är född i ett annat land som däremot alltid visar total och reservationslös glädje när vi träffas. Jag behöver inte bevisa något för att få ta del av detta. Jag behöver inte anpassa mig eller "Bara du kunde sluta med... så skulle...".

Det är istället här och nu. Jag är glad att träffa dig här och nu.

Om man visar glädje med full kraft i Sverige möts man av frågor som:

* Har du druckit?
* Är du ute efter något?
* Stöter du på mig?
* Är det nå't som inte är bra?
* Ta det lugnt?

Jag myntade just begreppet Mellanmjölksglädje. Lite si så där ofarligt. Lite lagom mycket. Inte på djupet, inte för mycket och framförallt kontrollerat.

Det är inte ovanligt att istället för att glädjas med någon så uttrycker vi ironi och hån. Ingen ska tro att...

Att leva är att känna. När man slutar känna, så slutar man leva. Du kan läsa om vakuum i en tidigare blogg.

Använd alla dina sinnen för att känna in livet. Visa att du älskar när du älskar.

Let a Miracle Begin!
Lars-Eric Gustafson

Vem är rasist?

I DN går att läsa efter Kärrtorpsattacken från högerextremister:

Det brukar sägas att det första steget i rasismens retorik är avskiljandet. Att peka ut en ”grupp” människor och frånta dem deras mänsklighet och existensberättigande.

Jag skrev i min förrförra blogg om en tråd på FB hur hat kan födas och eskalera ur rädslan för det avskyvärda.

Jag undrar nu: Hur många svenskar finns det som anser sig vara rasister? Inte många tror jag. Ändå är rasismen allestädes närvarande. Vad kan det bero på?

Rasismen består av tanke, uttryck och handling. Många anser rasism vara lika med Hitlers gaskammare eller etnisk rensning i det forna Jugoslavien.

Då kan jag inte vara rasist. Jag tycker ju bara det är olämpligt att invandrare invaderar vårt område och att de borde åka tillbaka till sina hemländer. Jag tycker bara att det gamla hederliga Sverige håller på att krackelera. Om de bara kunde bete sig som oss svenskar.
Ja egentligen så händer det att jag släpper loss ibland bara för att inte vara så PK som alla andra är och då kan det hända att jag säger vad jag egentligen tycker. Men jag använder ju ett påhittat namn då förstås. 

Rasismen börjar i våra huvuden. De fortsätter genom våra uttryck i olika sammanhang. Ofta märks det att vissa uttrycker sig ärligt när de har fått i sig ett glas eller på annat sätt är avslappnade och lite out-of-office.

Attityden växer genom gruppdynamiken. Gränsen för vad som är tillåtet att säga och göra flyttas ett steg i taget. Det förbjudna blir tillåtet och senare påbjudet. Vi använder uttryck som "inget existensberättigande" och "skadedjur" och "bort med dem".

Den första gör det i affekt. Nästa hakar på som en ryggradsreflex och utökar med "Skjut dom rakt av".

Hatet har fått en grogrund. En mylla att växa i. Lite glatt och pajasaktigt kan olika personer återkomma till vad de sagt och tycka att de äntligen fått vara anti-PK.

Är det fel att köra ut folk som inte hör hemma här? Alla lever inte i en bubbla som du! Ingen vågar ju ut på stan längre för det skjuts ju där av dom där du vet. Är det fel att vi gör något åt det?

Den tämligen oreflekterande retoriken rullar på. Den som är mot sociala-media-mobben blir betraktad som "för buset". Vissa blir rädda andra ger bara upp och en tredje grupp lallar med.

För att bygga ett samhälle som bygger på fredlig samvaro och utveckling måste dessa tendenser motas i grind. Det spelar ingen roll om det är invandrare som ska bort eller om det är grovt kriminella, i princip. Det lustfyllda hatet kommer ofta från samma munnar.

Jag tror på mirakel i en värld som delvis är på väg mot söndring. Tänk efter - före - sa en klok person en gång - innan du svingar svärdet mot någon eller några.

Let a Miracle Begin
Lars-Eric Gustafson

Växtkraft och motkraft

Inom varje individ finns en naturlig kraft att växa. Jag har skrivit om det tidigare, som här och här.

Växandet utgår från de drivkrafter vi har inom oss. Drivkrafter utgör våra styrkor och våra främsta andliga resurser. De bor hos oss och motiverar oss. När vi känner fullt energipåslag genom våra drivkrafter så fungerar vi som en väloljad motor. Långvarig uppförsbacke där energin går åt för att motarbeta våra drivkrafter, eller skydda våra drivkrafter och anta beteenden som är mot vår inre längtan kan skapa frustration och depression. Likaså kan vi få problem av att aldrig hitta fram till våra drivkrafter pga av stress och inre/yttre konflikter. Det finns alltid en mening med det vi drivs av som ger våra drivkrafter ett värde. Varje drivkraft har inget självändamål utan är mer som en inre motor medans meningen (eller avsikten) med drivkraften är som den uppgift motorn har att fylla ur ett systemperspektiv.

Jag vill nämna ett par exempel på hur drivkrafter inte kommer till sin rätta:

Många känner säkert igen sig i att man då och då blir tillrättavisad för att komma tillbaka till "den rätta vägen". Att vara framgångsrik definieras i termer av att vara "snäll", "duktig", "ordentlig" och "plikttrogen". "Det blev folk av xx också" brukar man säga. Det betyder väl ungefär att xx en gång ansågs oanpassad men nu verkar det ha rättat till sig. Man kan kalla det den auktoritativa godheten som ogillar att personer går utanför den upptrampade stigen. Den egna viljan och de egna drivkrafterna skall tryckas tillbaka till förmån för det ofarliga och upptrampade. I denna värld är allting ljust och tillrättalagt. En liten antydan till avvikelse från stigen renderar ett "Nej då" och "Vi kanske ska..." för att återupprätta ordningen. Frågor som inte är självbesvarande och tillrättalagda anses hotfulla och fyllda av potentiell konflikt.

Ett annat exempel är när man påstår att egot är fult medans altrot (det påstått osjälviska) är fint. Vem beter sig i sanning osjälviskt? Jag ser olika scenarier: om jag skänker alla mina pengar till välgörenhet så kan man ju tro att det är helt osjälviskt. Naturligtvis gör man detta helst utifrån att man vill göra så, att man känner att det är rätt att göra så, att man känner sig motiverad att göra så. Egot spelar med altrot vilket är ganska vanligt. Om jag skänker alla pengar men känner att det är fel och olustigt så gör jag något osjälviskt samtidigt som egot vill något annat och vill skydda sig. Det är ingen bra idé att motarbeta sitt ego rakt av. Egot säger dig något och har en mening som kan leda dig i livet. Följ denna väg framåt och gör det som är rätt för dig istället för att göra det som andra säger är rätt för dig. Det är ofta den fällan man hamnar i om man blint lyssnar på anti-ego-strömningarna. Jag säger inte därmed att andra alltid har fel, långt därifrån, men ibland finns en avsikt att skydda sig själva bakom deras ord.

Om man har identifierat sina drivkrafter och förstått meningen med dem, vad de är ämnade för, så har du också hittat grunden för växtkraft. Gör det som är rätt för dig med utgångspunkt från det unika som finns inom dig. Det finns bara gott med detta. Det onda föds ur att energin riktas åt fel håll, vilket tyvärr sker alltför ofta. Läs mer om drivkrafter, intentioner och livsprojekt här.

Let a Miracle Begin

Lars-Eric Gustafson

Bort med dom bara...

Dagens blogg är tung och viktig och jag hoppas ni läser och reflekterar.

Så som rubriken säger skriver en person på nätet angående gårdagens skjutning i centrala Örebro i samband med en eskalerande gänguppgörelse. Personerna i dessa kretsar beskrivs som skadedjur som inte har något existensberättigande. En annan person skriver dessutom i tråden:

"Gå in med tung beväpning. Skjut ned allt som gör eller visar på minsta ansats till motstånd. De som är kvar... de får stå till svars på något sätt. Vilket väljer de själva."

Och lite längre ner:

"Det finns faktiskt individer som inte ska finnas i ett samhälle. Som man måste sätta hårt mot hårt emot." 

Vem ska jag vara mest rädd för på sikt? De kriminella gängen eller nätmobben?

Jag tycker personligen att de kriminella gängen ska splittras primärt och grunden för dem ska upphöra.

Grunden för dem ja...

En vän till mig skrev på Facebook:

"Dessa gäng ser sitt gäng som sin familj! De har ingen annan familj utan har vuxit upp på gatan utelämnade åt sig själva. Det politiska systemet i Sverige och accepterade medborgare har accepterat en kultur ta form." 

Jag blir fylld med glädje och tillförsikt när jag läser detta, när ljusets makt lever.

Jag blir rädd när mobben sätter fart och den som startar den inte förstår detta och inte tar sitt ansvar. Jag blir rädd när godhet beskrivs som dumhet, när rätten att ta till våld beskrivs som en självklarhet eftersom dessa kriminella personer inte anses vara rationella. Då kan man ta till "hårda tag" för det är det enda de förstår sig på. Vi ska blåsa rent i deras tillhåll och se till att de slutar existera. Men uppenbart ska detta ske av någon form av extraordinär exekutionspluton. Det låter som om vi ska starta ett nytt gäng och ett nytt gängkrig.

Dessa uttalanden kommer från människor med positioner i det svenska samhället.

De har den sanna lösningen för de "vet" och de lever inte i en "bubbla".

Det är samma personer som hittar den enda lösningen på konflikter i alla möjliga sammanhang. De som underblåser rädsla och hat.

Ska dessa personer som begår kriminella handlingar "bort"? Vartåt är "bort"? Det är väl bättre att ge dem ett säkert hem?

Jag tycker de begår avskyvärda handlingar och att de ska ställas inför rätta för detta. Men de har ett existensberättigande och det är självklart och behöver egentligen inte ens diskuteras. Ändå finns det de som säger att de inte har det. Jag tycker samhället ska främja avhoppning och ge avhoppare fullt skydd. Jag tycker människor som är svaga i tron på sig själva och sina förmågor ska få stöd tidigt. Jag ser dessa ungdomar växa upp i mitt lokalsamhälle och jag kan se att de lätt kan lockas av sådana gäng. Gängen kopplas samman genom hat och rädsla. Man pekar ut en gemensam fiende och demoniserar den. Dessutom ingår vanlig kriminalitet förstås som olaglig handel och affärsverksamhet.

Låt oss undvika att demonisera varandra och börja istället att tänka rationellt och ropa inte efter mer extremt våld så fort något avskyvärt inträffar.  Dessa mörkrets röster är ofta de som skapar mest oreda om deras vilja skulle bli lag.

För att gå på djupet så är kärleken långsiktigt den enda hållbara lösningen. Alla andra lösningar är kortsiktiga. Om vi uttalar oss med hat så föder vi mer hat. Om vi uttalar oss med kärlek så finns möjligheten att vända hat till något annat. Kärleken är inte mesig eller räddhågsen; den är stor och mäktig och lyser starkt.

Let a Miracle begin...

Lars-Eric Gustafson

Kraften i krisen

Jag har haft en ganska tung vecka kan man säga då jag varit tvungen att hantera en misslyckad uthyrning av en fastighet. Hyresgästen (som valde att aldrig flytta in) har påstått saker som inte stämmer och framförallt har hyresinbetalningar uteblivit. En resa till fastigheten i veckan blev nödvändig för att säkra att inte vattensystemet skulle frysa (veduppvärmning) i den annalkande kylan. Tömma ur vatten och byta lås. Det här är inget jag hade gått och drömt om direkt att behöva hantera situationer som är fullständigt meningslösa.

Samtidigt är det så att det finns en märklig kraft i kriser som uppstår: Efter några oroliga nätter då jag kände ett visst obehag bestämde jag mig för att agera. Och jag gjorde det med beslutsamhet. Fullt fokus på uppgiften. Först skaffa ett moraliskt stöd för vilket tillvägagångssätt som borde vara det bästa. Ta hjälp helt enkelt. Lägga upp en plan hur det skulle gå till och hur kommunikationen skulle ske. Åka ner och se till att allt blir gjort på rätt sätt. Säkra fastigheten och så kommunicera vad vi har gjort och på vilka grunder.

Nu kan jag planera för framtiden; förbättra värmesystemet och förbättra rutinerna för uthyrning. I krisen finns en märklig kraft som kan innebära att man känner sig urstark och att man faktiskt lyckas göra saker som aldrig tidigare gjorts. Dessutom prövas ens ledarskap att se till att rätt personer blir involverade i processen och att de blir motiverade att stödja uppdraget.

Pröva på att se kraften som kan hämtas ur krisen. Använd denna kunskap i din vardag. Låt dig inte slås ned av motgångar utan lyft dig till nya nivåer och Let a Miracle Begin.

Lars-Eric Gustafson

Du är värd all framgång

De flesta i detta avlånga land bär på någon form av dröm att få uppleva något eller förverkliga något. Många har kanske glömt bort att de en gång drömt och några tycker det är meningslöst att drömma.

Många drömmar handlar om att faktiskt lyckas att få med sig andra i båten och göra din sak eller dig som person attraktiv. Det kan handla om företagande, politik eller artisteri. Det är lättare att förverkliga en resa till Bali än en resa till ett framgångsrikt varumärke. För det är ofta det som det handlar om att marknadsföra ett budskap när man vill attrahera andra. Här uppstår en massa hinder naturligtvis som t ex att du inte själv tror på det du vill uppnå, att du inte tror att du har förmågan att uppnå eller till och med att du tror att du inte är värd den framgång som det skulle innebära att uppnå detta mål.

Andra hinder är den inställning du kommer att möta från din närmaste omgivning och från de som du vill marknadsföra dig mot. Du får reda på att det du erbjuder är för svårt eller för vanligt eller vad det nu är. Du absorberas lätt av negativismer. Ibland är de smetigt välmenande men ofta luktar det avundsjuka och Jante.

En tredje grupp av hinder är förstås att din produkt eller ditt budskap helt enkelt inte håller måttet eller inte är tillräckligt efterfrågat.

Om du i något sammanhang blir bortröstad, bortglömd eller ej lyssnad till så ska du alltid veta att det inte påverkar den potential som du bär inom dig. Det gör dig inte mindre värd eller nedgraderad ur ett större perspektiv. Fundera kring om din passion för budskapet är tillräckligt stort och om du har en attityd och en strategi som håller för framgång. Putsa både på förhållningssätt och tillvägagångssätt. Jobba med din passion. Om du tror på det du talar om så kommer det att märkas direkt. Välj bort avundsjuka och jobba istället med det du kan påverka själv. Var stolt för den du är och det du har. Du är värd all framgång. Måla framtiden ljus och Let a Miracle Begin.

Lars-Eric Gustafson

Att leva i en tändsticksask

Den här historien har jag gått och grundat på bra länge, men först nu så så ska jag börja skriva också...

Den stora världen är också den lilla världen, för någonstans så upptäcker man att det stora också är det lilla. Man ger sig ut på en resa, kanske inte jättelångt, men man vidgar i alla fall vyerna och får nya intryck. De gamla intrycken känns på något sätt påträngande invanda och mönstren känns jobbiga att återuppleva dag ut och dag in. När man känner att något är invant är det som om takhöjden har sjunkit en aning och man är mer bunden till konventioner om vad som är tillåtet och vad som otillåtet. Frihetsgraderna har sjunkit och framtidsmagneten har försvagats. Det mesta känns rutin och kanske till och med en tristess.

I den stora världen öppnar sig nya möjligheter. Där verkar det till synes vara tillåtet att breda ut sig en aning och där bjuds det till. En vänlig nyfikenhet infinner sig. Folk verkar bry sig och man är med av bara farten. Ända till dess att man varit med en gång för mycket och sett baksidan av tillvaron i den stora världen. Man upptäcker att även den stora världen är den lilla världen. Det finns en ankdamm även i den stora svansjön. Gamla illaluktande strukturer av inpyrd konventionalism som man inte får bryta mot, osv.

Det kostar att vara med och leka med de stora pojkarna.

Ofta är det så att man känner en slags identitetsförvirring i sammanhanget. Jag har en sann historia när jag levde en period i Luxemburg. Det var i mitten av 90-talet. Jag var en FND (Functionaire National Détaché) eller Fristående Narionell Tjänsteman. Jag var faktiskt mer specifikt en Expert National Détaché, alltså inte bara tjänsteman utan även "expert".

Livet i Luxemburg var förhållandevis vidlyftigt. Det var mycket bra betalt och nästan ingen skatt samt fri flygresa till Sverige en gång i månaden. Det var vanligt med drinkbjudningar på jobbet om någon hade stigit i graderna eller fått en ny tjänst helt enkelt. Det fanns finrestaurang med 5-rätters lunch. Man drack vin till maten, osv. På helgerna fanns det som oftast någon bjudning till en fest med all inclusive. Folk var justa och glada och de flesta skötte sig och det var trevligt men väldigt mycket. Däremot fanns problemet med fyllekörning. Det kördes bil fritt trots ymnigt intag av vin och drinkar. Puben hade en jättestor bilparkering, osv.

Till slut kände jag att vi svenskar som arbetade i Luxemburg började tjata på varandra om ditten och datten. Det skapades en slags avundsjukskultur. Vissa i svensklägret tog på sig en roll att styra med andra i gruppen. Det skapades en grund för konflikter. Vissa av oss började förstå att räkmackelivet hade en början men också hade ett slut och att svansjön hade blivit en ankdamm.

Det gick så långt att jag efter ett tag kände att livet i Luxemburg blev en belastning då jag kände att jag blev känslomässigt påverkad av ett artificiellt liv och att jag hade relationer som inte var helt funktionella som delvis byggde på att jag hade bytts ut mot någon annan som en person låg i fejd med. Det fanns förljugenhet i luften. Så länge man inte pratade öppet om vissa saker så gick det bra. Ankdammen hade börjat utvecklas till en tändsticksask. Tändsticksasken ger dig minimalt utrymme för utveckling. Du bränner dig och det är mest mörker. Det var en ganska långt gången bevaknings- och förtalskultur.

Här kommer frågan om integritet och självkänsla in. Man måste veta var ens hem och borg är. Där man är fredad. Man måste veta  vad man står för, vad man är värd och vad man inte ska behöva stå ut med. Det finns ibland en baksida med att snabbt låta sig införlivas i en yttre svansjö.

Mitt råd är att bygga din inre svansjö som också är ditt inre hem och din inre borg. Starta resan nu och Let a Miracle Begin!

Lars-Eric Gustafson