Du är värd all framgång

De flesta i detta avlånga land bär på någon form av dröm att få uppleva något eller förverkliga något. Många har kanske glömt bort att de en gång drömt och några tycker det är meningslöst att drömma.

Många drömmar handlar om att faktiskt lyckas att få med sig andra i båten och göra din sak eller dig som person attraktiv. Det kan handla om företagande, politik eller artisteri. Det är lättare att förverkliga en resa till Bali än en resa till ett framgångsrikt varumärke. För det är ofta det som det handlar om att marknadsföra ett budskap när man vill attrahera andra. Här uppstår en massa hinder naturligtvis som t ex att du inte själv tror på det du vill uppnå, att du inte tror att du har förmågan att uppnå eller till och med att du tror att du inte är värd den framgång som det skulle innebära att uppnå detta mål.

Andra hinder är den inställning du kommer att möta från din närmaste omgivning och från de som du vill marknadsföra dig mot. Du får reda på att det du erbjuder är för svårt eller för vanligt eller vad det nu är. Du absorberas lätt av negativismer. Ibland är de smetigt välmenande men ofta luktar det avundsjuka och Jante.

En tredje grupp av hinder är förstås att din produkt eller ditt budskap helt enkelt inte håller måttet eller inte är tillräckligt efterfrågat.

Om du i något sammanhang blir bortröstad, bortglömd eller ej lyssnad till så ska du alltid veta att det inte påverkar den potential som du bär inom dig. Det gör dig inte mindre värd eller nedgraderad ur ett större perspektiv. Fundera kring om din passion för budskapet är tillräckligt stort och om du har en attityd och en strategi som håller för framgång. Putsa både på förhållningssätt och tillvägagångssätt. Jobba med din passion. Om du tror på det du talar om så kommer det att märkas direkt. Välj bort avundsjuka och jobba istället med det du kan påverka själv. Var stolt för den du är och det du har. Du är värd all framgång. Måla framtiden ljus och Let a Miracle Begin.

Lars-Eric Gustafson

Att leva i en tändsticksask

Den här historien har jag gått och grundat på bra länge, men först nu så så ska jag börja skriva också...

Den stora världen är också den lilla världen, för någonstans så upptäcker man att det stora också är det lilla. Man ger sig ut på en resa, kanske inte jättelångt, men man vidgar i alla fall vyerna och får nya intryck. De gamla intrycken känns på något sätt påträngande invanda och mönstren känns jobbiga att återuppleva dag ut och dag in. När man känner att något är invant är det som om takhöjden har sjunkit en aning och man är mer bunden till konventioner om vad som är tillåtet och vad som otillåtet. Frihetsgraderna har sjunkit och framtidsmagneten har försvagats. Det mesta känns rutin och kanske till och med en tristess.

I den stora världen öppnar sig nya möjligheter. Där verkar det till synes vara tillåtet att breda ut sig en aning och där bjuds det till. En vänlig nyfikenhet infinner sig. Folk verkar bry sig och man är med av bara farten. Ända till dess att man varit med en gång för mycket och sett baksidan av tillvaron i den stora världen. Man upptäcker att även den stora världen är den lilla världen. Det finns en ankdamm även i den stora svansjön. Gamla illaluktande strukturer av inpyrd konventionalism som man inte får bryta mot, osv.

Det kostar att vara med och leka med de stora pojkarna.

Ofta är det så att man känner en slags identitetsförvirring i sammanhanget. Jag har en sann historia när jag levde en period i Luxemburg. Det var i mitten av 90-talet. Jag var en FND (Functionaire National Détaché) eller Fristående Narionell Tjänsteman. Jag var faktiskt mer specifikt en Expert National Détaché, alltså inte bara tjänsteman utan även "expert".

Livet i Luxemburg var förhållandevis vidlyftigt. Det var mycket bra betalt och nästan ingen skatt samt fri flygresa till Sverige en gång i månaden. Det var vanligt med drinkbjudningar på jobbet om någon hade stigit i graderna eller fått en ny tjänst helt enkelt. Det fanns finrestaurang med 5-rätters lunch. Man drack vin till maten, osv. På helgerna fanns det som oftast någon bjudning till en fest med all inclusive. Folk var justa och glada och de flesta skötte sig och det var trevligt men väldigt mycket. Däremot fanns problemet med fyllekörning. Det kördes bil fritt trots ymnigt intag av vin och drinkar. Puben hade en jättestor bilparkering, osv.

Till slut kände jag att vi svenskar som arbetade i Luxemburg började tjata på varandra om ditten och datten. Det skapades en slags avundsjukskultur. Vissa i svensklägret tog på sig en roll att styra med andra i gruppen. Det skapades en grund för konflikter. Vissa av oss började förstå att räkmackelivet hade en början men också hade ett slut och att svansjön hade blivit en ankdamm.

Det gick så långt att jag efter ett tag kände att livet i Luxemburg blev en belastning då jag kände att jag blev känslomässigt påverkad av ett artificiellt liv och att jag hade relationer som inte var helt funktionella som delvis byggde på att jag hade bytts ut mot någon annan som en person låg i fejd med. Det fanns förljugenhet i luften. Så länge man inte pratade öppet om vissa saker så gick det bra. Ankdammen hade börjat utvecklas till en tändsticksask. Tändsticksasken ger dig minimalt utrymme för utveckling. Du bränner dig och det är mest mörker. Det var en ganska långt gången bevaknings- och förtalskultur.

Här kommer frågan om integritet och självkänsla in. Man måste veta var ens hem och borg är. Där man är fredad. Man måste veta  vad man står för, vad man är värd och vad man inte ska behöva stå ut med. Det finns ibland en baksida med att snabbt låta sig införlivas i en yttre svansjö.

Mitt råd är att bygga din inre svansjö som också är ditt inre hem och din inre borg. Starta resan nu och Let a Miracle Begin!

Lars-Eric Gustafson