Att leva i en tändsticksask

Den här historien har jag gått och grundat på bra länge, men först nu så så ska jag börja skriva också...

Den stora världen är också den lilla världen, för någonstans så upptäcker man att det stora också är det lilla. Man ger sig ut på en resa, kanske inte jättelångt, men man vidgar i alla fall vyerna och får nya intryck. De gamla intrycken känns på något sätt påträngande invanda och mönstren känns jobbiga att återuppleva dag ut och dag in. När man känner att något är invant är det som om takhöjden har sjunkit en aning och man är mer bunden till konventioner om vad som är tillåtet och vad som otillåtet. Frihetsgraderna har sjunkit och framtidsmagneten har försvagats. Det mesta känns rutin och kanske till och med en tristess.

I den stora världen öppnar sig nya möjligheter. Där verkar det till synes vara tillåtet att breda ut sig en aning och där bjuds det till. En vänlig nyfikenhet infinner sig. Folk verkar bry sig och man är med av bara farten. Ända till dess att man varit med en gång för mycket och sett baksidan av tillvaron i den stora världen. Man upptäcker att även den stora världen är den lilla världen. Det finns en ankdamm även i den stora svansjön. Gamla illaluktande strukturer av inpyrd konventionalism som man inte får bryta mot, osv.

Det kostar att vara med och leka med de stora pojkarna.

Ofta är det så att man känner en slags identitetsförvirring i sammanhanget. Jag har en sann historia när jag levde en period i Luxemburg. Det var i mitten av 90-talet. Jag var en FND (Functionaire National Détaché) eller Fristående Narionell Tjänsteman. Jag var faktiskt mer specifikt en Expert National Détaché, alltså inte bara tjänsteman utan även "expert".

Livet i Luxemburg var förhållandevis vidlyftigt. Det var mycket bra betalt och nästan ingen skatt samt fri flygresa till Sverige en gång i månaden. Det var vanligt med drinkbjudningar på jobbet om någon hade stigit i graderna eller fått en ny tjänst helt enkelt. Det fanns finrestaurang med 5-rätters lunch. Man drack vin till maten, osv. På helgerna fanns det som oftast någon bjudning till en fest med all inclusive. Folk var justa och glada och de flesta skötte sig och det var trevligt men väldigt mycket. Däremot fanns problemet med fyllekörning. Det kördes bil fritt trots ymnigt intag av vin och drinkar. Puben hade en jättestor bilparkering, osv.

Till slut kände jag att vi svenskar som arbetade i Luxemburg började tjata på varandra om ditten och datten. Det skapades en slags avundsjukskultur. Vissa i svensklägret tog på sig en roll att styra med andra i gruppen. Det skapades en grund för konflikter. Vissa av oss började förstå att räkmackelivet hade en början men också hade ett slut och att svansjön hade blivit en ankdamm.

Det gick så långt att jag efter ett tag kände att livet i Luxemburg blev en belastning då jag kände att jag blev känslomässigt påverkad av ett artificiellt liv och att jag hade relationer som inte var helt funktionella som delvis byggde på att jag hade bytts ut mot någon annan som en person låg i fejd med. Det fanns förljugenhet i luften. Så länge man inte pratade öppet om vissa saker så gick det bra. Ankdammen hade börjat utvecklas till en tändsticksask. Tändsticksasken ger dig minimalt utrymme för utveckling. Du bränner dig och det är mest mörker. Det var en ganska långt gången bevaknings- och förtalskultur.

Här kommer frågan om integritet och självkänsla in. Man måste veta var ens hem och borg är. Där man är fredad. Man måste veta  vad man står för, vad man är värd och vad man inte ska behöva stå ut med. Det finns ibland en baksida med att snabbt låta sig införlivas i en yttre svansjö.

Mitt råd är att bygga din inre svansjö som också är ditt inre hem och din inre borg. Starta resan nu och Let a Miracle Begin!

Lars-Eric Gustafson